Det struntar jag i

Varför drabbas jag jämt av detta? Jag har så förbaskat lätt för det men ändå kan jag inte skydda mig från det. Man borde ju vara mer motståndskraftig om man vet att det alltid drabbar en, man borde sätta upp större skyddsbarriärer så det inte händer en. Ändå låter jag garden falla och ser till så det händer mig igen. För visst är bara detta tillstånd som kan erbjuda denna känsla, en underbar känsla som lyfter en samtidigt som den drar ner en djupare och djupare där man till slut landar när man inser allvaret, och hur sanningen egentligen ligger till.

Jag tycker jag har låtit mig tro länge nog, men detta leende som sprids över mina läppar när jag funderar vill inte riktigt försvinna. Hoppet lever fortfarande kvar fastän hjärnan säger åt det att försvinna. Hur kan jag alltid tro samma saker fastän jag alltid vet att det inte är så?

Upptäckte att det är som det alltid brukar. Glömskan, glädjen, ångesten, sorgen, alla känslor blandas med varandra för att bli en härlig mix av någonting som egentligen inte är riktigt sunt för mig. Men egentligen, varför skulle jag inte få unna mig detta? Bara för att jag kan tänka mig det värsta tänkbara? Bara för jag inte kan se ljuset i tunneln just nu utan ser bara den långa väg jag har tid att gå vilse på?
Men faktiskt. Just nu. Kan jag säga att det struntar jag i.
Fullständigt.
För detta är OK. För stunden.