3 alternativ till varför min käke är knäpp.
(kan nämligen knappt tugga, le, prata eller svälja.)

1) Jag vilar för mycket på handen, så käken blir deformerad och tar stryk.
2) Jag har skrattat den ur led i går kväll
3) ..... Nä...


Ont gör det i vart fall, och det får gärna gå över.
Många bollar i luften, snart faller väl en av dem?

Varför kommer du hit? Vad vill du? Känslan av att någonting finns i baktanke med själva agerande vägrar att försvinna oavsett vad andra säger. Jag vill inte ha dig här. Det fanns en anledning till varför jag rörde mig bort från er och inte fortsatte försöka.
Men den anledningen var kanske inte tillräckligt klar?
Varför kom du hit?
Jag vill inte ha dig här.

Excellent

JAAAAA!
Jag fixade det! Och jag fixade inte det lite heller. Inga omtentor, inget direkt stor tid jag la ner på saker och ting heller.
Och jag fixade det sista med marginal! VG på sista tentan (fråga mig inte hur, för jag har ingen aning)
Aldrig mera Statsvetenskap A. Jag har alla poäng därifrån. Aldrig mera tentor.
Aldrig mera böcker om politik. Tack.

Jag hade en bra dröm inatt.
Sen vaknade jag och allt blev inte så bra som det var.

Nu går det åt skogen

Bara lite. Eller snarare ganska mycket.
Jag kommer vara förstörd på fredag om det går dåligt, kommer vara sönderstressad. Sånt gillar inte jag. Nä.
Inte alls.

Inte alls trött heller.

Det är nog inte ens värt det.

Idag har jag gjort bort mig. Igen. Som vanligt. Men det var som det brukar ett rätt OK gjort bort sig. Jag var på SoL innan idag och hade övning och där har de sådana där snurrdörrar. Och de startas när man går in i dem och slutar när man går ut ur dem, väldigt miljövänligt att inte ha elektroniska snurrdörrar igång hela tiden. Men jag gick då in i dem och den började snurra väldigt fint. Precis när jag går in ser jag värsta killgänget komma mot ingången, och SoL är ju känt för att det är där alla snygga hänger. Och givetvis är detta killgäng en del av de snygga, inte bara en snygg kille i hela gänget utan FEM killar! Och jag tänker shit, nu gäller det att vara cool och snygg. Men. Problemet var, när jag hade gått in i denna snurrdörr så slutade den snurra. Så vägen ut var blockerad. Vägen in var blockerad. Jag satt helt enkelt fast. Shitshitshit. Försöker backa så den börjar snurra så jag kommer in till SoL igen. Men inte gick det. Försöker gå fram och få den att snurra. Kommer ingenvart och jag står där som ett fån och försöker komma ut medan dessa snygga killar bara står och glor och småflinar åt mig. Till slut lyckades jag knacka på rutan så den började snurra igen, men min plan att vara snygg och cool hade ju definitivt gått helt käpp rätt åt skogen. Bara lite pinsamt. Men bara lite.

Glädje. Att inse att man faktiskt kommer någonvart med åtminstone något.

Det struntar jag i

Varför drabbas jag jämt av detta? Jag har så förbaskat lätt för det men ändå kan jag inte skydda mig från det. Man borde ju vara mer motståndskraftig om man vet att det alltid drabbar en, man borde sätta upp större skyddsbarriärer så det inte händer en. Ändå låter jag garden falla och ser till så det händer mig igen. För visst är bara detta tillstånd som kan erbjuda denna känsla, en underbar känsla som lyfter en samtidigt som den drar ner en djupare och djupare där man till slut landar när man inser allvaret, och hur sanningen egentligen ligger till.

Jag tycker jag har låtit mig tro länge nog, men detta leende som sprids över mina läppar när jag funderar vill inte riktigt försvinna. Hoppet lever fortfarande kvar fastän hjärnan säger åt det att försvinna. Hur kan jag alltid tro samma saker fastän jag alltid vet att det inte är så?

Upptäckte att det är som det alltid brukar. Glömskan, glädjen, ångesten, sorgen, alla känslor blandas med varandra för att bli en härlig mix av någonting som egentligen inte är riktigt sunt för mig. Men egentligen, varför skulle jag inte få unna mig detta? Bara för att jag kan tänka mig det värsta tänkbara? Bara för jag inte kan se ljuset i tunneln just nu utan ser bara den långa väg jag har tid att gå vilse på?
Men faktiskt. Just nu. Kan jag säga att det struntar jag i.
Fullständigt.
För detta är OK. För stunden.

En liten släng av ångest på alla håll och kanter

Ibland funderar jag nog på tok för mycket. På alla saker, och på ingenting. Framförallt på saker som jag egentligen inte borde lägga så stor vikt men det gör jag ändå.

Fick en nattångest som hette duga i natt. Fick för man att jag hade satt mig rejält i klistret med att inte plugga tillräckligt. Den dämpades dock under morgonen när jag upptäckte att jag inte alls var på sidan 100 utan faktiskt på sidan 200.

Sedan fick jag lite pengaångest när jag shoppade tallrikar och bestick på IKEA för mer pengar än vad jag egentligen vill lägga på tallrikar och bestick. Men nu kan jag åtminstone äta utan att skämmas över mina fula 70-tals bestick med blommönster. Kan till och med bjuda hem folk på middag nu. Ska bara lära mig laga mat också.

Sedan fick jag en släng av överanalyserad ångest. Hur man analyserar saker och ting till sin fördel när man egentligen borde inse att så är inte fallet. Vilket resulterar i en grym besvikelse i några dagar som man har ytterligare ångest över. Överanalys är en enda stor ond cirkel som aldrig någonsin tar slut.

Jag vill nog egentligen att jag ska ha rätt.

Det är vad jag har hört i alla fall

Igår var en konstig dag. Med alla dess tillbehör.
Ingenting av väsentliga saker dock som bör betraktas djupare än ett enkelt konstaterande att det var en konstig dag. Fruktansvärt.
Började med värsta flyten på Hälsningsgillet. Snackade till mig möjligtvis tre nya fina långa kampanjer som jag kan sälja. Cash in, har hört att det är bra för Radion, plus jag bara älskar att producera reklam som folk måste lyssna på och bli irriterade över medan jag kan lyssna i år och dar och bara tycka det är så underbart. För det är min produktion.

Sedan fick jag bli fotograferad som media-expert för en annons som kommer komma på en helsida i Lokaltidningen. Lite småpinsamt. Men jag blev bra i alla fall. Det fick jag i alla fall höra. Har tydligen inte ett ansikte som svullnar upp vid photoshoots. Kände mig som en riktigt modell. Or not?

Sedan upptäckte jag det fascinerande med att umgås med killar. Och hur fantastiskt bra jag är på att snacka en massa skit under en väldigt lång stund. Fick höra det en hel del.

Det hela slutade med att jag satt uppe till 5. På morgonen. På lördagen. Och vaknade första gången 8 av att jag hade råkat vinkla mina rullgardiner fel. Somnade om och sov 5 timmar totalt. Jag har hört att klockan 5 är lite väl länge att stanna uppe till.
Men när man är vuxen får man göra vad man vill.
Det är vad jag har hört i alla fall.

Vad jag har smått satt mig i en situation som jag helst inte vill ta mig ur ifrån.