Stuck

Traditioner, måsten, viljor, styrka, borde, ska, behöver. Alla dessa krav. Alla dessa saker man egentligen bara vill slänga i sjön och börja om på nytt.
Ibland känner jag mig bara så förskräckligt fast

Har kommit underfund med att när man verkligen vill något, så går det oftast inte. Varför ska det jämt vara så? Jag kämpade ju inte ens när allting började, sen kämpade jag lite nu senast och jag vet inte alls hur jag ska bete mig nästa gång?
Jag vill ju så gärna, fastän jag verkligen inte borde. Sluta vill, sluta sluta så kanske det går till slut?
Nästa gång - då jävlar, då ska jag inte vilja något.

Fan.

Hurtbulle

Kom ut från gerdahallen och krockade nästan med två tanter. Men vad som verkligen fascinerade mig var deras samtal de förde medan jag kämpade intensivt med att få upp mitt lås (det kommer fastna vilken dag som helst, säger man rost så menar man mitt lås).
Samtal mellan tanter:
Tant 1 (obs läses med tantröst): Jaaa, jag hade så gärna velat gå på gymnastik också, men jag hade ju givetvis glömt mina gymnastikskor efter yoogan.
Tant 2 (också tantröst. Givetvis): Jooo, de har ju så mycket man kan gå på. Man kan vara här hela dagen.
Tant 1: Jaa, man får nästan ha med sin en klocka, tiden räcker ju inte till.
Sen lyckades jag mirakulöst få upp låset och cykla iväg, missade resten av samtalet.

Men!
Fascinerade hurtbullstanter! De inspirerade mig enormt, jag vill också bli sån när jag är stor. Alltid pigg och glad, aldrig gammal och bitter och sur för att livet är snart över.
Jag ska ta hand om mig själv och vara en klämkäck tant. Ska bara komma så långt.

Tack tanter för ni är inspirerade och ger en hopp inför framtiden!

Snart...

Det blir inget bra direkt.
Men snart klar ändå. Jag får väl kolla igenom det i flera dagar sen framöver. Jag har gjort det lätt för mig. Men vem orkar göra det extra svårt när jag inte alls gillar det jag gör? Hellre få det överstökat så snabbt som möjligt.
Ska sitta i 2 timmar till. Sen är det dags för storstädning. Har inte orkat städa på evigheter. Kan ju säga att det verkligen är dags nu. Jobbigt.
Längtar tills jag har lämnat in skitet. Längtar inte tills vi får ut resultatet. Jag vill verkligen inte göra om det.
Usch.

Lite för mycket att göra.

Det borde märkas, flyr ju fältet konstant med att pränta ner mina åsikter någon annan stans. Borde egentligen fokusera. Men orkar?

Jag har en känsla av pirr.
(Blandat med en förvirrande känsla i bakgrunden)

Har kommit fram till en slutsats angående mina problem
Jag gör det enkelt för mig.
Tre stycken på vardera del.
Jämförelse med liknelser och skillnader
Sen får det vara nog.
Oj vad lätt

pirrpirr

Suttit 2 timmar.
Har redan gett upp hoppet om att detta ska någonsin gå.
Har ingen vinkling.
Någon som vill ge mig en?

Bara lite desperat.

Tentadags.

Isolerad i sex dagar.
Gärna en "välkommen tillbaka" fest när jag väl är klar.

Kanske man klarar av den ändå?
Då blir jag glad på riktigt.

Usch

Funderar starkt på att fly fältet och sitta hemma. Där har jag ingenting annat som lockar mig.
Alltid när allting är sämst flyr jag härifrån, borde jag inte istället stanna kvar och reda upp saker och ting?

Jag är så grymt nervös.

Känner inte att jag kommer klara av det. Känns som det kommer trycka ner mig totalt, för att jag senare inte kommer kunna klättra upp igen. Finns definitivt andra saker som lockar, engagera mig i andra saker. Men just nu får jag inte göra det.

Jag vill få åka hem och jag vill klara av det.

Då - äntligen då hade jag kanske kunnat se ljuset i tunneln och bli glad.

Varför har jag uppfunnit ett självdestruktivt mantra till mig själv?
Inte alls pepp.

Va fan!

Lägg ner.
Lägg av.

Sluta plåga mig med era fantastiska nyheter och era fantastiska händelser.
Låt mig bara vara ifred.
Eller, lär mig hur man struntar i sånt.


Är less på själva känslan.

Förbannad, besviken, rosenrasande.

Detta har kommit till att bli det jag hatar mest i hela mitt liv.

Varför utsätter jag mig för det dag för dag? Varför fortsätter jag gå dit när det gör mig så förbannad, eller nä snarare förtvivlad, över hur man indirekt blir behandlad. Man kan väl inte gilla alla antar jag, men behöver det vara så tydligt visat?

Kanske är det bara jag som bryr mig om det för jag är så extrem?

Jo, så kan det vara. Men.. skit. Här är jag helt inställd på att skriva ett asförbannat inlägg för att avreagera mig sen kommer jag fram till vettiga saker. Men inte hjälper det egentligen, jag är fortfarande allmänt besviken över hur himla mycket skit jag måste utsätta mig för att för att få lov att vara en del av "dagens vi tycker om krets". Det ska inte vara så.

Trodde jag skulle slippa sånt "jag gillar dig för stunden tills jag hittar någon annan" när jag stack från hålan.

Men varför tillåter jag detta att fortsätta? Varför sticker jag inte bara därifrån, höjer rösten och säger "Nu får det vara nog jag orkar inte låtsas gilla läget längre!" För jag gillar läget egentligen, när allting är bra. Men allting är inte alltid bra och då är det inte längre det stället jag vill helst av allt ta min tillflykt till.
Jag vill också ha förmågan att våga

Är det kanske dags att lägga ner?

Kanske man ska så drastiskt bara gå dit ikväll och säga rakt ut utan eftertanke.
"Fan heller, nu kan någon annan ta över det här skitet. För inte blir man uppskattad på riktigt för det man gör. Nu får det vara nog".

Men jag har eftertänksamhet.
Var tar jag vägen då?