Jag hade en bra dröm inatt.
Sen vaknade jag och allt blev inte så bra som det var.

Nu går det åt skogen

Bara lite. Eller snarare ganska mycket.
Jag kommer vara förstörd på fredag om det går dåligt, kommer vara sönderstressad. Sånt gillar inte jag. Nä.
Inte alls.

Inte alls trött heller.

Det är nog inte ens värt det.

Idag har jag gjort bort mig. Igen. Som vanligt. Men det var som det brukar ett rätt OK gjort bort sig. Jag var på SoL innan idag och hade övning och där har de sådana där snurrdörrar. Och de startas när man går in i dem och slutar när man går ut ur dem, väldigt miljövänligt att inte ha elektroniska snurrdörrar igång hela tiden. Men jag gick då in i dem och den började snurra väldigt fint. Precis när jag går in ser jag värsta killgänget komma mot ingången, och SoL är ju känt för att det är där alla snygga hänger. Och givetvis är detta killgäng en del av de snygga, inte bara en snygg kille i hela gänget utan FEM killar! Och jag tänker shit, nu gäller det att vara cool och snygg. Men. Problemet var, när jag hade gått in i denna snurrdörr så slutade den snurra. Så vägen ut var blockerad. Vägen in var blockerad. Jag satt helt enkelt fast. Shitshitshit. Försöker backa så den börjar snurra så jag kommer in till SoL igen. Men inte gick det. Försöker gå fram och få den att snurra. Kommer ingenvart och jag står där som ett fån och försöker komma ut medan dessa snygga killar bara står och glor och småflinar åt mig. Till slut lyckades jag knacka på rutan så den började snurra igen, men min plan att vara snygg och cool hade ju definitivt gått helt käpp rätt åt skogen. Bara lite pinsamt. Men bara lite.

Glädje. Att inse att man faktiskt kommer någonvart med åtminstone något.

Det struntar jag i

Varför drabbas jag jämt av detta? Jag har så förbaskat lätt för det men ändå kan jag inte skydda mig från det. Man borde ju vara mer motståndskraftig om man vet att det alltid drabbar en, man borde sätta upp större skyddsbarriärer så det inte händer en. Ändå låter jag garden falla och ser till så det händer mig igen. För visst är bara detta tillstånd som kan erbjuda denna känsla, en underbar känsla som lyfter en samtidigt som den drar ner en djupare och djupare där man till slut landar när man inser allvaret, och hur sanningen egentligen ligger till.

Jag tycker jag har låtit mig tro länge nog, men detta leende som sprids över mina läppar när jag funderar vill inte riktigt försvinna. Hoppet lever fortfarande kvar fastän hjärnan säger åt det att försvinna. Hur kan jag alltid tro samma saker fastän jag alltid vet att det inte är så?

Upptäckte att det är som det alltid brukar. Glömskan, glädjen, ångesten, sorgen, alla känslor blandas med varandra för att bli en härlig mix av någonting som egentligen inte är riktigt sunt för mig. Men egentligen, varför skulle jag inte få unna mig detta? Bara för att jag kan tänka mig det värsta tänkbara? Bara för jag inte kan se ljuset i tunneln just nu utan ser bara den långa väg jag har tid att gå vilse på?
Men faktiskt. Just nu. Kan jag säga att det struntar jag i.
Fullständigt.
För detta är OK. För stunden.

En liten släng av ångest på alla håll och kanter

Ibland funderar jag nog på tok för mycket. På alla saker, och på ingenting. Framförallt på saker som jag egentligen inte borde lägga så stor vikt men det gör jag ändå.

Fick en nattångest som hette duga i natt. Fick för man att jag hade satt mig rejält i klistret med att inte plugga tillräckligt. Den dämpades dock under morgonen när jag upptäckte att jag inte alls var på sidan 100 utan faktiskt på sidan 200.

Sedan fick jag lite pengaångest när jag shoppade tallrikar och bestick på IKEA för mer pengar än vad jag egentligen vill lägga på tallrikar och bestick. Men nu kan jag åtminstone äta utan att skämmas över mina fula 70-tals bestick med blommönster. Kan till och med bjuda hem folk på middag nu. Ska bara lära mig laga mat också.

Sedan fick jag en släng av överanalyserad ångest. Hur man analyserar saker och ting till sin fördel när man egentligen borde inse att så är inte fallet. Vilket resulterar i en grym besvikelse i några dagar som man har ytterligare ångest över. Överanalys är en enda stor ond cirkel som aldrig någonsin tar slut.

Jag vill nog egentligen att jag ska ha rätt.

Det är vad jag har hört i alla fall

Igår var en konstig dag. Med alla dess tillbehör.
Ingenting av väsentliga saker dock som bör betraktas djupare än ett enkelt konstaterande att det var en konstig dag. Fruktansvärt.
Började med värsta flyten på Hälsningsgillet. Snackade till mig möjligtvis tre nya fina långa kampanjer som jag kan sälja. Cash in, har hört att det är bra för Radion, plus jag bara älskar att producera reklam som folk måste lyssna på och bli irriterade över medan jag kan lyssna i år och dar och bara tycka det är så underbart. För det är min produktion.

Sedan fick jag bli fotograferad som media-expert för en annons som kommer komma på en helsida i Lokaltidningen. Lite småpinsamt. Men jag blev bra i alla fall. Det fick jag i alla fall höra. Har tydligen inte ett ansikte som svullnar upp vid photoshoots. Kände mig som en riktigt modell. Or not?

Sedan upptäckte jag det fascinerande med att umgås med killar. Och hur fantastiskt bra jag är på att snacka en massa skit under en väldigt lång stund. Fick höra det en hel del.

Det hela slutade med att jag satt uppe till 5. På morgonen. På lördagen. Och vaknade första gången 8 av att jag hade råkat vinkla mina rullgardiner fel. Somnade om och sov 5 timmar totalt. Jag har hört att klockan 5 är lite väl länge att stanna uppe till.
Men när man är vuxen får man göra vad man vill.
Det är vad jag har hört i alla fall.

Vad jag har smått satt mig i en situation som jag helst inte vill ta mig ur ifrån.

Typiskt jag.

Upptäckte idag att vissa agerande jag gör kan man peka ut och tänka "typiskt Caroline". Det är på något sätt ganska skönt att upptäcka. Att jag har någonting med mig eller vad jag gör eller vad jag köper som verkligen är jag, det är ingenting som jag gör bara för att göra utan jag gör det liksom ofta. Om det make sense at all. Vilket jag tvivlar på. Har nog en tendens att skriva lätt förvirrat så jag knappt ens själv förstår till slut. Typiskt Caroline

Tittade idag en extra gång på mitt anteckningsblock. Det är fruktansvärt utstickande synligt och irriterande barnsligt. Är vit bakgrund med katter av olika färger som alla har ett halsband med fyrklövrar på. Och så en fin liten ruta som man hade när man yngre när man skulle skriva namn, klass och ämne. Jag går neråt i åldrarna. Typiskt Caroline

Var på Gerdahallen och tränade idag (ovanligt?) och där är ju så grymt mycket folk nu efter alla förbaskade nyårslöften. Längtar fortfarande till april då folk förstår att de ändå inte kommer hålla sina löften så varför ens försöka och gerdahallens besökare kommer minska till minst hälften av vad det är nu. I alla fall. Cyklade ju dit för jag var lite sen och jag vet att det är mycket folk på passet, så när jag ska ställa cykeln får jag klämma in den någonstans tillsammans med massa andra cyklar med en sista tanke helvete, den kommer ha trillat tills jag är klar. Men! Jag klarade mig! Alla cyklar runt omkring min cykel stod, och även min egen cykel stod upp! Underbart tänkte jag, bara styret som har vinklat sig. Så när man då ska vara duktig och vinkla tillbaka det för att låsa upp cykeln, fastnar det i en annan cykel som trillar lite. Nej! Sen när jag fortsätter med min upplåsningsritual råkar jag fastna i ytterligare en cykel, som trillar helt och givetvis drar med sig den cykeln som har trillat lite plus en cykel som inte ens har trillat allt. Vilket resulterar i att alla cyklar trillar och jag råkar blockera vägen för en gående som ska gå hem. Skrattar lite generat och får hjälp av den blockerade kvinnan. Lite småpinsamt och så typiskt Caroline.

Hur gick det här till?

I fredags hade vi vårt första fredmans-slabb. Det var hur skoj som helst. Älskar verkligen stämningen som råder under fredagar, folk slappnar av, känner att det är helg och alla bara är så himla glada.

Min helg har bara varit bra. Eller, bara och bara. Den har varit bra. Men. Jag har gått och ställt till det för mig. Som vanligt. Som jag brukar. Varför blir det så alltid? Och hur gick det till egentligen? Det kommer bara sluta som alla andra av mina fina historier. Jag går runt och är sådär smålycklig som man bara kan vara. Sen upptäcker jag att det inte alls är så på båda sidor. Utan upptäcker att det jag bara intalar mig själv saker och ting, blir lite ledsen för att sedan fort gå vidare till något annat och något nytt.
Men det vill jag inte inse just nu. Jag vill att det någongång ska sluta bra som i alla fina historier. And they lived happily ever after. As if.

Hur gick detta till egentligen? Borde inte låtsas för leken går över till verklighet. Oplanerat.

Är det jag som är konstig?

Och alla andra är normala? Jag tror inte det, inte att jag ser mig själv som ett unikt exemplar som ingen annan kan matcha. Nej då inte alls, jag är väl ganska mycket som alla andra, sticker ut i bland, håller mig till mängden ibland, precis som de flesta gör. Men jag fick en konstig tanke precis. Kändes som jag har sagt konstiga saker under konstiga tillfällen. Typ sådana saker som gör att folk höjer på ögonbrynen och tittar snett på en. Men sen samtidigt när jag tänker efter, så vad skulle det vara egentligen? För så konstiga saker har jag väl ändå inte sagt?
Dock konstigt: Kommentarer. Jag gillar kommentarer, men jag gillar inte kommentarer som jag inte förstår den stora innebörden av. När det finns en möjlighet till hemlighetshållande som slinker ut så man intalar sig själv att "JA! Det är så det är" och man bara har fel och gör bort sig. Samtidigt som jag bara älskar kommentarer man inte kan förstå, vad annars ockuperar min hjärna vid trista stunder. Det är då man tänker på intrigerna.

Är hemkommen efter semester (kickoff) med Radio AF. Det var hur kul som helst, det är så skönt att det finns några som har samma intressen som en själv, men som ändå är så olika. Vi lekte lekar, badade bastu, lekte lekar, satt i möten, drack vin och åt god mat. Och sov väl i genomsnitt 4 timmar per natt. Men det var skoj. Jag var bara lite trött på söndagen framåt 6-tiden. Men bara lite. Höll faktiskt ut till 2400. Mirakulöst.

Jag kan verkligen inte bestämma mig. Närgångenhet är kanske nyckelordet i detta fall? Visa framfötterna för att se sanningen.