Försent

Erbjudande: Igår fick jag ett erbjudande som kom något så ofattbart lägligt att jag nästan blev skrämd. De ville att jag skulle bli prokurator (pq). JAG?! Ska jag ha hand om nationens ekonomi, hela husets ekonomi, jag som aldrig någonsin har läst någonting som har med ekonomi att göra, eller jo, men bara u-länders ekonomiska situation, ser inte direkt nationen som ett u-land. Det skrämmande var att jag vill ju komma bort egentligen, tänka sig, bli erbjuden ett heltidsjobb för ett år men samtidigt vara kvar i studentlivet. Skrämmande lockande, men det fick bli ett nej.
Varför? Först och främst, tidspressen. Hade en halvtimme på mig att besluta mig för hur mitt kommande år skulle se ut. En halvtimme var på tok för lite för att bestämma sig för något så här stort, mycket på grund av att jag nästan inte hade tänkt på att jag kunde göra något sådant. Sedan var det väl den stora frågan man alltid ställer sig när man är på väg till något:
Kan jag klara av detta? Är detta något jag vill göra?
I efterhand: Ångrar jag mig? Kanske, det jag mest av allt känner är väl som jag har gjort någon missnöjd. Någon nominerade faktiskt mig och jag tackade nej, denna person trodde jag skulle klara av det. Och jag sa nej det gör jag inte. Kanske man borde satsa mera?
Försent: Har hört att det aldrig är försent att ändra sig. Mer betänketid och möjligtvis. Avbrott från verkligheten och från att bli vuxen på riktigt?

Nästa termin?