Konstiga saker

Konstigt: Det är först när det väl är borta som man upptäcker att man saknar något. Min gamla gymnasieskola har brunnit upp. Alla minnen är borta, raderade. Om man någonsin har skrivit något på skrivborden (fastän man inte fick) så är det definitivt borta nu. Mitt gamla skåp, de gamla sofforna där vi brukade hänga. Caféet där mattanterna alltid bakade för mycket kanelsnäckor så brandlarmet gick igång stup i kvarten. Tornet. Är. Borta.


Konstigare: Alla dessa sorgliga saker som händer får man att inse att mitt gamla liv är helt försvunnet. Visst känner jag en saknad av allting som var förut när jag inser att minnena är det enda som finns kvar, men ändå ibland är jag glad för hur allting har utvecklat sig. Ibland går verkligen allting som det ska gå, och man förstår varför det var meningen att just jag skulle bryta mig loss från det gamla och gå vidare. Träffa nytt folk, börja från noll är förmodligen det bästa valet jag gjort i mitt liv, samtidigt som det är ett val som man ibland tänker; What if? Det är jobbigt att man är så tvådelad ibland. Men innerst inne gillar jag det, jag gillar att inte längre finnas där.
Konstigast: Går det som jag vill nu? Eller går det inte alls som jag vill men jag intalar mig att det gör det? Är det tidsfördriv, glömskemedel eller äkta vara? Det luktar gott i alla fall och jag tror jag gillar det som det kan bli, om det för en gång skull går som jag vill. Långsamt skyndande.
Fascinerande.