Oj vad snett det kan gå

Planerar sitt liv i minsta detalj. Allt ska stämma, varje punkt ska kunna bockas av.
Börja på universitetet, vara klar direkt. Hitta en att spendera sitt liv med utan komplikationer. Äta sunt, leva sunt och sova gott om kvällarna med tanken om att imorgon kommer det bli en precis lika bra dag som föregående.

Vad hände på vägen?

Börja på universitet, hoppa av, hoppa på, viljan att hoppa av. Reslusten, var kom den ifrån? Viljan att bara åka bort från allting. Har fortfarande lika många år kvar som jag hade den dagen jag började, hur gick det till?
Vad hände med dig? Du sa du älskade mig, jag sa jag älskade dig, vad hände sen? Varför gick det så och varför går det inte som jag vill?
Sedan när hade jag en lika bra dag jag hade när allting var perfekt och livet nästan var utstakat.

Kanske det som är det charmiga med livet?

Man kan inte ha en direkt plan, listor att bocka av, platser man definitivt måste besöka. Livet är underbart och förrädiskt spontant. Synd bara man inte alltid kan uppskatta spontanitet när man behöver struktur på saker och ting.

Borde kanske skriva en lista som faktiskt är realistisk?

Jag ska fundera ut vad jag ska bli när jag blir stor. För som jag håller på lär jag aldrig bli vuxen och aldrig ta något vettigt beslut överhuvudtaget. Kanske dags att växa upp även fast man känner sig mogen?